måndag

Utan all din skit hade jag inte vetat bättre och utan all musik du delgett mig hade jag inte varit något.
Inte för att jag är något, precis som du; ur tiden tagen, försvunnen och lämnad.

Stums, ditt åbäke till ångestrot. Jag kommer aldrig glömma dagen då du introducerade Cari Lekebuschs Det Jag Vet; i början av lektionen innan läraren kommit i det ensamma klassrummet längst bort i skolan.

Om än sent – men jag fick ändå inte reda på det förrän över ett år senare – så ville jag bara säga dig att jag hoppas innerligt du fått frid i ditt sinne. Om sinnet nu finns kvar utanför den linjära tiden. Att den här fysiska världen är en simulering. Skiter dock fullständigt i hur du mår. Precis som du.