Utan all din skit hade jag inte vetat bättre och utan all musik du delgett mig hade jag inte varit något.
Inte för att jag är något, precis som du; ur tiden tagen, försvunnen och lämnad.
Stums, ditt åbäke till ångestrot. Jag kommer aldrig glömma dagen då du introducerade Cari Lekebuschs Det Jag Vet; i början av lektionen innan läraren kommit i det ensamma klassrummet längst bort i skolan.
Om än sent – men jag fick ändå inte reda på det förrän över ett år senare – så ville jag bara säga dig att jag hoppas innerligt du fått frid i ditt sinne. Om sinnet nu finns kvar utanför den linjära tiden. Att den här fysiska världen är en simulering. Skiter dock fullständigt i hur du mår. Precis som du.