i sängen på jobbet. toner och oväsen rensar huvudet; stänger ute sommarungdomarnas yl och skri, som om lediga bryr sig om verkligheten.
Dark, Twisted and Cruel. Follow You Into The Dark. No One Left To Love. Wide Awake. Happiness Does Not Wait. Stay. By Your Side. Fever. Epic Adventure. Kang Tao Down.
Ingen Apostate. och så dör ena hörsnäckan. liksom känslan.
du tar tid för dig själv. och det innebär väl egentligen snarare att du äntligen kan göra något för dig själv. även om det är att ta dig igenom all oreda i hemmet så verkar det hända något. egentligen skulle du väl göra något annat men nu måste det här göras och tiden har gjort det så. samtidigt som du tvingas skjuta på saker. oftast finns det en anledningen till det men det visar sig alltid först i efterhand. duvente. kanske ska göra middag så den inte blir sen som vanligt. och tårarna ligger på ytan. snarare sorgen. allt som varit. allt som kommer. allt som är. det som blir.
du sitter där framför dator med styrelsearbete och Ólafur Arnalds musik i öronen och så kommer strax Happiness Does Not Wait, så du tar en paus och plockar fram bilder på maki och belton och så kommer den förbaskade musiken och du sitter där och tänker på allt de var och hur mycket de var och nu är det bara två små trälådor som står i en hylla. och på hur maki var så ensam i saknaden efter sin mami och ingenting blev någonsin bättre och inte hjälpte det heller med alla försök till kamratskap, medicin och uppmärksamhet för tiden tog ut sin rätt. som den sketna sommartiden. dra åt helvete.
lyssnar på Happiness Does Not Wait och jag gråter inte längre över makis bortgång. Eller? Ögonen fuktas åtminstone och jag måste koncentrera mig för att tänka på, hur glad jag hoppas att hon är nu. Men: Med sin mamma och all värme hon önskar. Utan varken viktförändringar eller hål i magen att fylla. Hoppas åtminstone att du har det bättre än husse, som sitter där en lördag med sitt styrelsearbete, i dålig hållning och vita vin. Matte med sitt nya TV-spel och lördagspizza.
Capa har fått solensia, precis som du; Vespertine skruttig i sängen och Freja trycker i sin brödkorg.
Nä, så det är tydligen fortfarande jobbigt. Tur det, annars är man väl en sjuk vedervärdig människa som inte bidrar till att göra världen bättre på något sätt.
man går där och gör sin vardag och tänker på annat, inser att det är färre än 24 timmar kvar och att tiden som finns kvar räcker inte till att försöka lagra allt som inte längre kommer finnas.