04:17
det är som om jag inte får sova ut alls eftersom jag varje gång jag lyckads somna innan tolv (24) blir det så att jag vaknar, men dock inte min kropp, precis efter tre för att inse att jag bara sovit tre timmar oavsett hur trött jag än var när jag gick och la mig.
när jag vaknade inatt (och minns jag rätt så var det likadant gången innan det och dessutom innan det) kände jag att jag precis hade gått in i NREM-stadiet (djupsömn) inför natten. som ni kanske vet är det viktigt för immunförsvaret att man faktiskt når detta stadium när man sover. (REM är då man drömmer och är också en lättare typ av sömn som är så pass cool att om man blir väckt eller vaknar mitt i den känner man sig vanligtvis pigg, det är ju också då man bearbetar vad som hänt under dagen, enligt vetenskapen.)
anledningen till att jag valde att stanne inne igår trots att pebbles bror tyckte att vi alla tre + X skulle gå ut är då jag i min hals känner ännu en konstig halsinfektion på gång (jag har tydligen, som jag trott tidigare att jag, inte ännu haft alla slags typer av halsont/infektioner än [oxar ska tydligen ha en känslig hals]) och så var jag trött eftersom jag haft alkhoholsömn natten tills igår efter pebbles lillebror tagit studenten och hans föräldrar var väldigt på med vinet trots halvfulla glas och ’jag är ju inte den som är den’ som dom säger.
jag känner mig berövad på min rem och nrem. jag blir sällan sjuk men när jag väl blir det så känns det precis som om det var igår och vid den vana ovanan jag har med halsinfektioner är det ju inte alls roligt att ha ont halsen varje dag.. (,,)
det vore ju för en gång skull skönt att drömma eftersom jag alltmer sällan faktiskt gör det och när jag väl gör det så är det rätt intressant och bra (drömsömnen är viktig för den mentala hälsan).
även om jag inuti har en hel del, halvfärdiga, drömmar så vore det för ytterligare en gång skull skönt att för första gången drömma mycket, länge och äventyrsfullt. det har bara blivit korta äventyr slutandes när de är som bäst. men inga lektioner i vad jag ska göra eller vart jag ska för att faktiskt finna det jag vill hitta. så som i alkemisten.
när jag vaknade sov min kropp, mest mitt hjärta, men det är ju i ögonen man känner det där sömntrycket lätta och man känner innerst inne att man inte kommer att somna om oavsett hur länge man än ligger där och blundar, slappnar av.
precis innan jag vaknade jag drömde jag dock, men den slocknade och för ett par sekunder var det svart för att jag därefter skulle finna ett tryck i mitt bröst och ögonen aktiveras liksom, att jag satt i ett sällskap av okända och kända personer i min närhet. är det vanligt att se ansikten på folk som man aldrig sett, visserligen vet jag inga namn, och på ett sätt minnas dom? jag har hört folk säga ’att det var du, fast det inte var du, samtidigt som det var min mamma’ och så vidare.
här var större delen okänd men likförbannat var där riktiga ansikten så har det alltid varit för mig, att ansikten faktiskt finns.
det kanske beror på hur man ser folk i tillstånd: vaket.
nåväl i sällskapet fick vi någon konstig fråga från någon (vart den kom ifrån vet jag faktiskt inte) som faktiskt inte var en fråga eftersom det var något osagt men alla började beskriva sig själva på ett humoristiskt och bra sätt där alla förstod trots att vi var ungdomar som nyss varit på ’ett ställe’ för att därefter sitta på någons altan och samtala.
ju mer tid av tillstånd: vaket går desto mindre minns man av drömmarna.
när jag var yngre kunde jag minns drömmar i månader hur många jag än hade. när jag upptäckte att jag slutade minnas dom började jag skriva ner en del i en bok jag kallade ’drömbok’ som jag hittade under förra året men det visade sig att jag endast skrivit ner ett fåtal drömmar. när jag var 14 började jag skriva, för att bearbeta antar jag, dagbok och i dom går det att finna många drömmar. tyvärr var jag 14 och mycket av det jag har skrivit är skrivit på fjortis.
om jag hade minnen av hur jag faktiskt var då hade jag kunnat förstå mycket av mina tankar och det jag skrev ner som hände i skolan och vad jag borde ha lämnat ute och skrivit om lite mer. men självklart minns jag inte mig själv. inte ens för fem minuter.
jag var jag under slutet av 2004 ett par månader, sen tappade jag mig själv, för att därefter utvecklas och komma frammåt till ett bättre jag vilket även det jag tappade. om det var på grund av att sally höll på att tyna bort, att jag hade ickekontakt med mina dåvarande hyresvärdar för att det var så mycket på gång överallt inuti och runtom, eller faktiskt anledningen till att jag kom tillbaka till stockholm efter att ha varit på gotland en alldeles för kort tid (weekend) under hela sommaren och kom tillbaka sönderstressad från nynäshamn på grund av alla gamar, det vet jag inte. det kan ha varit något annat (passande mening att skriva, klyschigt klyschigt).
saken är den att jag faktiskt bryr mig, om allt och alla, även dom som inte ens är medvetna om att det finns folk omkring dem. och jag håller på med utmaningen.
och saken är också den att jag håller på med allt samtidigt och alldeles för länge så tillslut tonar inspirationen bort och återkommer eventuellt ett par månader senare fast i en förnyad version av min första tanke som faktiskt inte är sådär megaball egentligen om jag bara minns första tanken vilket jag oftast gör eftersom jag skriver ner näst intill alla kreativutbrott jag får i speciella böcker och på en del lappar (som ibland lyckas försvinna).
hela mitt liv består, verkar det som, av tankar som kommer och är hur super idéer som helst för att därefter tonas bort för att jag inte gör något av dom utan väntar på ingivelsens stund när jag kan sätta mig ner och förverkliga dom och den onda cirkeln har faktiskt pågått sedan starten 2005. 2006 sa jag i början att det skulle och ska vara Händelsernas år, Då allt blir gjort.
Än så länge har jag gjort två sporadiska, men väldigt väldigt bra, låtar. Inte så mycket mer egentligen. Trots att jag har en och en tredjedels bok med nedskrivna fascinerande och utmärkta idéer inför mitt mål att ta över världen.
utmaningen handlar väl om att man måste känna sig själv, vilket jag inte påstår att jag faktiskt gör, sådär egentligen. jag vet en bergsäker sak. en egenskap eller udda sådan som jag faktiskt har som jag kan skriva ner. egentligen vet jag flera, jag kanske bara inte kan välja egentligen, för att jag faktiskt känner mig så bra som jag gör.
jag tror jag är ledsen. jag läste ut Elva Minuter igår innan jag gick och la mig för att läsa mina drömmars bok (Joakim von Ankas liv).
i tanken innan jag var på väg in i sömnen funderade jag på vart min skatt är och hur jag ska få tag på den och vart jag ska börja, för någonstans måste man börja. trots mina funderingar om vart jag är på väg och vart jag faktiskt ska så vet jag det innerst inne fast inte alls till 100%. även om jag vet att jag vet att jag inte vet. mitt liv känns som en dröm ibland, oftast. jag är lika virrig som de kan vara (dock befinner jag mig inte plötsligt någon annanstans och det är ju bra skulle jag tro).
jag tvättar ofta händerna och torkar av saker.
inse hur många som faktiskt inte (av män i alla fall) tvättar händerna efter att ha b esökt toaletten eller petat sig på ett par onämnbara [för känslans skull i det jag skriver] platser runtom på/i kroppen. eller hur faktiskt sällan man i allmänhet Är dålig på att tvätta händerna alls. eller som i Hundtricket, med soffan.
nu minns jag knappt vad det var jag tänkte i drömmen jag hade. om hur jag skulle presentera mig. precis tidigare i drömmen hade jag puttat till en kille som precis hade utalat sig om oss (vi som redan kände varandra och var som vi är), nästan som i Waiting fast det här var mer som resten av folket i sverige, full med förutfattade meningar och fördomar om hur vi var och så full av åsikter om oss trots att personen i fråga bara varit med oss i ett kort kort tag. därpå puttade jag till honom tillrättavisande (som man kan göra endast i drömmar) och förklarade hur det egentligen var och det vanliga, rätta, avslutande ’eftersom du inte känner oss’ varpå han reste på sig för att börja gå och ta allt på allmän ren allvar (som folk gör) vilket utlöste att alla försökte få honom att stanna (vi förstod ju [självklart] att han insåg att han faktiskt handlat fel vilket utlöste att han började skämmas och naturligtvis var tvungen att gå iväg, surt) och efter mycket om och men från min sida, ännu mer förklaring för honom, visade det sig att han ville stanna egentligen eftersom han vände om, kom tillbaka. där kom den mystiska ’vem är du?’ frågan.
och en person bredvid mig började och när personen i fråga var klar trodde jag att det var min tur (medsols) men det visade sig gå inte gå i någon särskild sols riktning efter att jag precis börjat prata i mun på en person som antog och ansåg att han var centrum av universum som la fram vem han var.
jag minns att jag tänkte något humorisktiskt om mig som var ett skämt riktat till killen som ville gå som skulle bli väldigt uppskattande och en sak till om mig som jag tänkte i tanken i drömmen att det skulle jag ha till utmaningen som jag självklart nu kan tro att jag kan minnas men kommer inte minnas hur länge jag än sitter och funderar. sitter jag tillräckligt länge kanske jag blir galen men det vore ju praktiskt och bra i sig eftersom jag då kan göra vad jag vill och fortfarande få tak över huvudet (mest anspelning till och på ’Veronika bestämer sig för att dö’)
jag vill hitta mitt kall, mitt hem och dit jag hör. att få lära sig hur någon annan och andra riktigt tänker är ett av det bästa man kan faktiskt kan lära sig. men först vill man lära sig själv.
jag är inte en ungdom av varken min tid eller mitt land, det har jag aldrig varit
fast jag kan inte påstå att jag faktiskt är virrig. det är mer som om mitt inre, inte själva jag, är på väg frammåt någonstans utan att ta mig med och är färdig med idéerna det kommer fram till nästan lika fort som de kom. kanske ska jag lära mig av det att kasta mig in i det jag får en idé till för att utföra den åtminstone till nästan-färdig för är denna nästan-färdig kan man enkelt slutföra senare. att ha de på papper och senare utveckla allt helt måste ju vara stört omöjligt.
och det är väl så jag ska göra, kasta mig in i ingivelsens stund.
jag ska lära mig allt.
men det känns ju som om jag inte kan eller får.