följande text upptäckte jag för någon vecka sedan då jag gick igenom gamla texter, skrivna men inte klara, från 2004. jag kände när jag läste den att den ju faktiskt var klar, jag ville bara inte publicera den då. vej ej varför. varsågod, den är för er
vi gled ifrån varandra för att jag egentligen inte ville ha något med dig att göra. hela du var skadad på något vis jag aldrig ens fick ett hum om hur, var och varför. dina ord var trasiga och dina meningar var fulla av allt.
så det var väl mitt fel, eftersom jag inte vågade lära känna dig och var så tyst som jag var.
du fortsatte att prata med mig trots att jag försvårade dina försök för att föra mig in i en konversation.
antingen var jag tyst eller såg till att du inte kunde kontakta mig. vilket du ändå gjorde.
vilket jag är glad för att du gjorde.
en dag när jag inte visste vad det var med mig, jag mådde inte bra, stod du plötsligt där utanför i det kalla och våta. du var i princip utanför min dörr när du skrev mig ett sms (vill du öppna din dörr för mig?). vi hade varken setts eller träffats på så länge, kanske var det ett år, kanske var det en månad, tiden utan dig fann jag gå så oräknelig, det var nog endast ett par symbolika veckor. mitt bröst blev varmt och mitt hjärta började att slå upphetsade slag, som om det varit sovande under all denna evinnerliga tid.
förnimmelsen av dig utanför, kall och blöt, du hade inte ens satt på dig en jacka när du fick ingivelsen att ta dig till mig. det var som en storm där ute. ett oväder så starkt att endast de med passion, åtrå och begär i sig vågade trotsa den.
jag öppnade min dörr för dig, ännu en gång.
– jag har saknat dig, var det första du sa när våra ögon för första gången, igen, möttes. jag ramlade in i din famn på grund av din mening och det föreföll sig mer som om någon fört mig och mina armar runt dig likt en marionetts. jag hade ingen aning om vad jag skulle göra eller säga. jag kände varenda tanke i ditt huvud och ditt hjärta slog emot mitt så hastigt som för att hinna ikapp mitt och tala om vad de missat med varandra. jag drog dig åt mig hårdare och hårdare. varenda minut vi haft tillsammans har känts som just exakt en minut ska kännas.
– jag vill inte vara ifrån dig såhär länge igen.
jag riskerar knappt att kyssa dig. jag kan inte ens finna tanken hur mycket jag har saknat dina läppar. tiden ifrån spelar längre ingen roll.
jag lossar mina armar, och tar ett halvt steg tillbaka, från dig för att föra de neråt dina händer som innan jag hinner författa dina tar du tag i de mina.
du säger inte det du vill säga, mina ögon säger allt.
jag önskar den här relativiteten ifrån varandra vore ogjorda men ändå inte. jag förstår inte hur jag kunde missa din skönhet och den kärlek jag bär inom mig för dig från begynnelsens avstamp.
vår musik spelas upp, ut från ett par högtalare, och vi börjar att föra oss runt till den. jag förstår inte en enda ton, du får mig att endast förstå en sak; varför jag lever.
jag ville inte ha något med dig att göra,
men efter min tid ifrån dig förstod jag nu. du gör mig rädd, du gör mig lycklig;
du är mitt hem.