jag grät idag.
saknaden, andefattigdomen, efter dig
är alltför djup.
vi tillbad, dyrkade, varandra men det
var ändå inte något som hejdade
(spärrade vägen för och motade)
dig att lämna mig,
på sätt och vis är du kvar,
jag har gjort en del kompositioner
(sammansättningar och skapelser)
trots allt, i mig samtidigt
som att jag vet hurusom du tagit
en paus från mig täckt av
en obestämd tid.
ingen av oss vet när det
blir vi igen. och det vi var.
det som var oss.
var har jag tagit vägen?
vart är det ego som önskade
(d)en skatt så som i alkemisten?
ingen av oss har förändrats
vi är all musik i någonsin