så jag sätter mig i mitt fönster och ser ut över ingenting. syrsorna spelar både framför och bakom mig, mina båda fönster är öppna. jag ser fjärran stjärnor på en nästan svart himmel, den har en liten ton av blått i sig. jag grubblar över det som vid middagen fick mig att inuti brista i gråt. det var som om det slog slint inombords när hon skar med matkniven igenom getingen. det tårades inuti mig när den bara inte gick itu utan fick känna på hur slö kniven verkligen är.
jag får lust att anteckna lite så jag för mig ur fönstret, ska ta mig en dusch, lägger in ett par låtar i winamp från ’blue skied an’ clear’ och klär av mig, går in i duschen.
efteråt gör jag mig torr med en handduk. därefter sätter jag mig, naken, ned framför datorn och låter fingrarna ta sig en svängom på tangentbordet. kristín i múm börjar sjunga med sin isländska stämma ’see you walking and i know she’s my friend, again’.
’just the weight of the water drags me down, again
guess i’ll think of the water its my friend, oh yeah
it’s just the way that the water makes me feel again’
efter en stund ljuder ’leaving you behind’.
herrman & kleine är mindre husgudar i min värld nu. trots att jag bara har hört 12 spår de gjort. men två är så näst intill perfekta. resterande jag hört är bara vanliga. ungefär som du och jag.
du hörde av dig förut. vi pratade om framtiden. du ska ge dig av snart, du sa det indirekt. du har planerat en resa runt världen, fast bara länderna och städerna. ingen rutt, ingen koll över vad det kommer att kosta. du börjar i london eller amsterdam och söker ett nonsens-jobb någonstans. efter några månader drar du vidare till paris för att se montmartre. sen åker du till nästa filmstad i frankrike, marseille, för att se om den stämmer överens med de tre filmer du sett och älskat. du kan inte ens tre ordentliga meningar på franska. varav en är ’voulez vou couche avec moi?’ och tillägget ’c’est soi’. den andra är ’chantez avec moi’ som du tyst säger för dig själv då och då. du kan en svordom dessutom. som du lärde dig från en film gjord 1985 av luc besson. den sägs av commissioner gesberg som jagar fred ner i tunnelbanan och fred undkommer commissioner gesberg genom att precis hinna in genom dörrarna på ett tåg på väg ifrån stationen fred sprang ner i, för att just försöka undkomma commissioner gesberg.
därnäst anländer du i indien. sen tibet. efter det filipinerna. du får en flip och åker till molokai sen tillbaka en bit, till suva. därefter lockar lima på något konstigt vänster, du har läst om det i en serie, landet, ritad av don rosa. dom ankom till en värld där allt var fyrkantigt. du minns en annan serie och far tillbaka till tibet för att leta efter trallala. du har träffat på ett flertal personer och personligheter under resorna och ni har alla äventyrslust gemensamt varav vissa kan mer och andra kan mindre angående mytomspunna historier som handlar om alla skatter mellan åren 800 och till så pass sent som 1977. ni bestämmer er för att ha en gemensam reskassa och leta upp alla spår, leta historier och skatter. ni kallar er borrowers. och blir kända endast genom myter och berättelser som the borrowing traceurs. med en stor betoning på wing. sällan ser någon er och aldrig talar ni om era fynd. ni samlar till den största skatten av dem alla. blir ni skådade eller sedda är det endast på håll.
sen lägger du och jag på. jag ska flytta ner min golvlampa en bit. du tar dig i kragen och råkar kliva på en skärva av glas.
eller var det porslin?