du sitter där framför dator med styrelsearbete och Ólafur Arnalds musik i öronen och så kommer strax Happiness Does Not Wait, så du tar en paus och plockar fram bilder på maki och belton och så kommer den förbaskade musiken och du sitter där och tänker på allt de var och hur mycket de var och nu är det bara två små trälådor som står i en hylla. och på hur maki var så ensam i saknaden efter sin mami och ingenting blev någonsin bättre och inte hjälpte det heller med alla försök till kamratskap, medicin och uppmärksamhet för tiden tog ut sin rätt. som den sketna sommartiden. dra åt helvete.