- Ankare 1
- Ankare 2
- Ankare 2.1 (länk är ej hela)
Ankare 1
Siffror är siffror är siffror.
Ankare 2
Text är text är text.
Ankare 2.1
Hon hade fått lungsot av den snabba, häftiga sorten, och hon hade inte stått emot längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och skött sina vanliga åligganden, men då det tog alldeles slut med krafterna, hade hon blivit skickad till ett sanatorium. Där hade hon vårdats under några månader utan att bli bättre, och då hon till sist förstod, att allt hopp var ute, hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till sängs i en trång kammare, densamma, där hon hade bott som barn och ung, och väntade på döden.
Del 3
Hon står till hälften inne i bilen och pratar med sin man, den korta mockajackan studsar på de svällande höfterna. Och Ali Baba och Skunk och Päls kommer med sina kassar och påsar. Alis påsar är exotiska, pastellfärgade, kommer från fjärran förorter.
Han har hört hur det klirrar när Skunk ska leta ram nyckeln ur axelremsväskan. Hon har en stor väska av ljust läder som liknar en utplattad groda. Han åker förbi flickorna i hissen en höstdag, han hör hur hon svär över nyckeln medan hon rotar i väskan. Hon är med Päls som vanligt, de är [^12] sammankittade, och när hissburen passerar kan han höra att Päls nästan är hysterisk, hon är så kissnödig, hon vet inte hur hon ska kunna hålla sig, nu går det inte längre, vad faen har du en sån jätteväska för, du kunde ha dom i facket, tänk om vi måste ta låssmed, dom tar inte checkar, sno dig, oh sno dig, jag sprängs… Han hör hennes höga, skrapande röst, och när han når sin avsats har han med sig en ruta med en hoppande Päls, studsande som en kula: han ser deras flamsiga ansikten som en bit av en serie, Päls vippande lugg och långa svarta ögonfransar, Skunks rosa tandkött över de utstående tänderna. De generar sig inte trots att hissen är igång. De tror att de äger huset! Päls stönar och säger att nu kommer syndafloden, han hör hennes stön som ett starkt brus av papper, Skunk tycks göra en sista dykning i sin väska och får upp nyckeln med ett frustande, sedan ett ljud av fötter, en dörrsmäll.
Nu står han vid hissen och ser genom trappfönstret hur förberedelserna för helgen fortsätter, det är en omställning för säsongen. Balkonglådor har burits hem, det gamla paret brukar ha fula gula blommor i sin. En gång har han sett en katt sitta och slicka på bladen som om de var slickepinnar. På gården står en skröplig trädgårdsstol, det är kvinnan på nedre botten som markerar revir. Han hör hur kvinnan kommenterar färgen som regnat bort, den här vill ingen människa ha, men hon har bundit fast stolen vid stuprännan med ett snöre, hon litar inte på sin spådom. Hennes son, förtidspensionerad med obestämda besvär, är som vanligt sur, han vill inte visa sig på gården, allra minst om våren med alla kaffetyper på balkongerna.
Griniga tonfall spjälkar sig igenom trappfönstret. Orden. Han har hört dem förut. De gör tiden onödig, de upphäver tiden, för de har sagts så många gånger att han får en känsla av att falla bakåt, in i något mjukt sövande.
Han vet att Päls och Skunk kyler vin ute på sin balkong, att Ali är ute och hänger nya skjortor på sin, att estniskans hund ligger på sin stråmatta med sina pepparögon i springan och morranden rullande i strupen. Han hör estniskans oengagerade hyssjanden och hur hon skruvar på ljudet på TV:n för att dränka hundens gnäll.
Han är inte riktigt färdig att lämna huset. Han går in en sväng, han måste dricka vatten igen, läpparna skrapar mot varandra. Fönstret ska slås upp, på den stora springan, och nu kommer gatan seglande som en stor mjuk duk. I parken, den lilla bruna femöringen som ligger utplattad utanför fönstret, ser han småflickor i knästrumpor och kjolar i hopprepsvirvlar. De studsar upp och ner som gula hårda ärter därnere, de har håret i små strutar, han undrar om det gör ont att disciplinera hårstråna så där, men flickorna hoppar på hårda små ben och skrattar hela tiden mot varandra som för att visa att det är lätt, att det inte kostar möda.
Han är svag i benen och måste stå emot stolar och soffa, måste koncentrera sig på att komma ut. Han tar en albyl och får genast kräkningssymptom, halsen drar ihop sig, tungan styvnar av äckel. Men han lyckas få ner tabletten och öser in vatten, nästan ett helt glas.
Hela kroppen känns lös och glidande. Egentligen borde han ställa sig i duschen för att få bort all orenhet, men eftersom han fryser och är svag drar han sig för badrummet. Där är det ännu kallar än i rummet.
För några timmar sedan, när han tömt sig för vad som visade sig vara sista gången, kom en brun stråle ur varmvattenkranen. Strålen var inte olik den han nyss fått ur sig. Han lutade sig över badkarskanten. Det var rost väl, inte avloppsvatten?
Ljudlösheten, tomheten gör honom orolig. Han måste [^14] göra ett nytt försök att ta sig ut till hissen. Redan nu går han bättre. Sockorna värmer. Han sparkar försiktigt mot mattan som knölar ihop sig. Han stannar framför tavlorna på vägen, den med båten, en rökpelare som far över några bruna kobbar en snål sommardag, och den andra tavlan där himlen är sagoblå och molnen små fyrkantiga kuddar, som klippt ur en stillsam dröm. Han ägnar några minuter åt den lilla idyllen, skogen har tändsticksträd, den ljusgula vägen en minimjölkpall, ängen några små klickar som ska föreställa kor.
Det är naturligtvis en ynkedom att tavlorna får sitta kvar. Det är mammas utskottsvaror, hon har själv hamrat in spikarna vid inflyttningen, och för att förekomma kritik talade hon om att väggen blev så otäck som den fick vara bar.
Avdelningen 4
Bleff.
Bott
N. Fint.
Slutet.